 | Långfärdsskridskotur, 6 januari 2005 | |  Lite drygt ett år senare var det så återigen dags att dryga ut det undervattensrugbylösa juluppehållet med lite vattenträning av den mer hårda varianten – långfärdsskridskor med Sten Lindgren i spetsen! I år slöt hela 15 Caviarer upp på Åkeshovsbadets regniga parkering, varav många med rötter från forna dagar i Caviar. Kontrasterna mot förra årets utfärd, då det var 15 minusgrader och bilbrist, kändes stora. Efter genomgång och omparkering av alla bilar som skulle lämnas kvar bar det av i fyra bilar mot sjön Likstammen sydväst om Gnesta.
Det milda vädret under lovet gjorde det sannolikt till en tuff uppgift att hitta åkbara isar, men det var inte någonting deltagarna märkte någonting av – åtminstone inte i början... Skridskoturen kom att bli till en rundtur där vi via tre mindre och högt belägna sjöar tog oss i en vid cirkel till ett av Likstammens fyra ”ben” som vi kunde ta oss tillbaks till bilarna på. Den första sjön, Tomtsjön, var kanske den sjö som erbjöd allra bäst skridskoåkning. Sjön var högt belägen i två sprickbildningar i sydostlig riktning. Med viss svårighet kunde Sten samla de åksugna deltagarna och förklara att isen var bra och att det kunde åkas fritt med återsamling efter någon halvtimme. På den blanka isen fanns någon halvcentimeter vatten som gjorde åkningen till en fröjd för de som inte ramlade. Man formligen flög fram över isen och de flesta hann med flera vändor mellan sjöns nordvästra och sydöstra spetsar.
 Efter att deltagarna lekt av sig det värsta beslutade sig gruppen för att ge sig på rundturen mellan de olika sjöarna och sträckans längsta och farligaste promenad tog vid på såphala stigar. Absolut flest vurpor under hela turen skedde på stigen från Tomtsjön. I närheten av nästa sjö, Stortrön, intogs lunch i en skogsglänta. Sten ville komma iväg snabbt från lunchen, men jag hejdade honom genom att bjuda på lussebullar. Väl framme vid Stortrön tittade solen fram och om åkningen på Tomtsjön erbjöd dagens bästa skridskois så var det åkningen på Stortrön i solsken som var den trevligaste. Så här efteråt då jag tittar på kartan grämer det mig dock att vi inte tog oss över till Stensjön som låg tio meters krypning bort. Jag och Jarmo var där och tittade, men vi antog felaktigt att man skulle kunna komma dit genom att åka runt och insåg inte att det var en separat sjö (med finfin is) vi såg.
Efter åkningen på Stortrön var det så dags för ytterligare en skogspromenad som gick via en mycket liten ”sjö” som till Stens och Jarmos förtret inte visade sig vara åkbar. Enligt en av mina kartor har denna ”sjö” namnet Dammkärren (plural) vilket ger en ganska bra bild av vad det var för någonting vi kommit till. Ytterligare lite senare kom vi till Sticksjön som bjöd på ny förnämlig åkning med tillhörande kulturpoäng – i sjöns södra ände fanns rester av ett bruk som bearbetat malm från Utö. Klubbens landtränare Mattias gjorde sin plikt och föreläste högt från en skylt om brukets historia. Tack vare bruket var promenaden från Sticksjön lätt avklarad längs ett uppdämt dike som visade sig höra till ett gammalt kvarnhjul invid sjön Likstammen.
 Likstammen är en mycket större sjö än de tidigare och följdaktligen är isen här mer utsatt för blåst och milt väder. Ute på sjön var det öppet vatten, men det återstod en bit is mellan land och öppet vatten att åka på. Kruxet är att Likstammen ser ut som ett kryss med fyra ”ben” och i själva krysspunkten är isen som mest utsatt. För att kunna ta oss till rätt ben (det som leder till bilarna) blev vi tvungna att ta av oss skridskorna och gå över uddar vid två tillfällen. Sten och Jarmo for som tättingar på den tunna isen för att hitta en framkomlig väg. Under tiden funderade jag, som så ofta förr, över hur mycket mina pikslag egentligen är värda, d.v.s. hur kraftigt får jag slå för att det skall vara farbart? Efter ett tag var det ingen konst att med högerhanden få piken att försvinna ner genom isen, men Magnus menade att vänsterregeln måste anses allmänt erkänd. Skönt, med vänster gick det inte att pika igenom. Lite senare kunde jag dock konstatera att vänsterregeln inte heller verkade gälla – det gick utan större ansträngning att pika igenom även med vänsterhanden. Jag slutade därför att pika och övergick till Jens-regeln som säger att om man åker bakom Jens som väger 30+ kg mer så klarar man sig. Till sist tog våra härförare dock sitt förnuft till fånga och vi promenerade förbi den tunna isen på land istället.
Medan övriga med möra ben spurtade mot målet visade Rickman och Lasse Bry att gammal är äldst när de gentlemannamässigt gav en motvillig Åsa draghjälp i de sista två kilometrarnas motvind. Dagens mandomsprov genomfördes nämligen av sällskapets enda kvinna. Att åka tre mil i en skridskovan grupp där somliga åkt med SSSK sedan början på 1960-talet är en mycket imponerande bedrift att ta sig an första gången man står på (hyrda) skridskor.
Deltagare: |
| |
